Nu efteråt vet jag att det berodde på att jag ville ha kontroll över vad det var som hände hemma. Med de ständiga grälen och bråken.
Jag satt där på övervåningen i mitt rum. Hörde deras hårda ord från våningen under. Kände hur rädslan spreds i kroppen. Snälla, sluta bråka!
Dom har senare sagt att dom trodde dom skötte det snyggt! Jo, det var ju riktigt beundransvärt :/ herregud, barn både hör, ser och förstår mer än vad man tror.
Det var ju inte så att man inte hann reagera direkt när det flög bestick och kaviartuber genom luften förbi våra små huvuden. Minns en gång när min mamma fick ett raseriutbrott och sopade till min mugg med varm choklad så den krascha mot en av kökslådorna. Handtaget på lådan lossnade och det var O’boy och porslinsskärvor över hela köksbänken och golvet och hon gormade och röt och jag minns att jag var så jätterädd. För min egen mamma. Som kallade mig ungjävel. Och jag visste inte ens vad jag hade gjort. OM jag hade gjort något. Jag antog det eftersom hon blev så arg.
Barn som inte får förklaringar till det som händer försöker på egen hand att lista ut svaren. Oftast leder det till att de också tar på sig skulden för händelserna vilket leder till onödigt mycket skuldkänsla hos dessa små redan utsatta.
Arkiverad under: Personligt | Taggad: kontroll, rädsla, skuld, ungjävel, utsatthet
Ja förstår precis. Vad hade vi små barn gjort – och vad kunde vi göra ?? När man sedan blev lite större var man fortfarande helt maktlös. Ingen såg mig och mina syskon- de var helt upptagna med sig själva och är det än idag. Så sorgligt ! Det är ju så att alla känslorna finns kvar i mig fortfarande och det är inte så mycket som gör att den flämtande lågan tänds….. Just det du beskriver att mamma eller pappa blev arg och man visst inte varför. En väntan på att något ska flyga genom luften…. KRAM TILL DIG !