Skolångest…livsångest

Jag minns hur jag vaknade med en stor klump i magen och känslan av att det satt åt kring halsen. Gjorde mig klar för att dra iväg till skolan som jag hatade. Fan vad jag led varje dag! Ständig ångest som jag hela tiden försökte kväva. Allt för att ingen skulle se hur jag mådde. Fast jag innerst inne egentligen ville att någon skulle se. Se mig.

Men hur lätt var det att se att jag inte mådde bra då jag alltid spelade ett spel? Kände mig aldrig hemma eller trygg bland människor. Inte ens bland de som skulle vara mina vänner. Inte ens i min egen familj. Jag ville passa in, accepteras, bli sedd, respekterad, omtyckt och älskad. Jag sa vad jag trodde att folk ville höra, jag gjorde det jag trodde förväntades för att duga, jag försökte hela tiden lista ut vad andra ville ha av mig utan att ens reflektera vad jag själv ville eller över vem jag var. Jag var som en robot som alla andra styrde. Jag var till för andra utan att veta om att jag hade en egen vilja. En egen värdighet.

Så här många år efteråt kan det fortfarande smärta mig att gå tillbaka i de där känslorna jag hade då. Jag begriper inte idag hur jag klarade av att gå i så många år med all den ångesten över livet.

Har provat att emellanåt jobba med affirmasioner, det kändes lite konstigt och ovant då jag började, men det fungerar nog. Jag tror man måste lära om. Rabbla, rabbla och åter rabbla. Jag är bra (hmm), jag duger som jag är, jag älskar mig själv (den är fortfarande en av de svåraste), min kropp är fin (usch, den också), jag är smart osv. Det är lätt att glömma bort att rabbla de här ”meningarna”, men trägen vinner till slut. Övning ger färdighet.