Nu är det påsk och storhelg igen, och denna helg är lång. Det känns som att dagarna aldrig tar slut, att det aldrig kommer att bli vardag igen. Samtidigt som det känns långtråkigt så känns det skönt att vardagen och allvaret är på avstånd, för på så sätt försvinner ett visst ansvar. Man kan inte påverka någonting. T ex jobbsökande och inskickande av arbetsgivarintyg och anställningsbevis till A-kassan nu när jag blivit arbetslös. Man kan bara ta det lugnt och försöka njuta av ledighet och ett fint väder. Och det är precis vad jag försöker att göra nu under påsken.
Inga familjesammankomster under denna storhelg heller, det har vi sett till att slippa och med det kommer ju även en viss kravlöshet. Behöver inte prestera, det behöver inte vara findukat och överarbetat med påskmatsstök i köket. Vi tar det lugnt här hemma. Läser, solar och kopplar av. Går promenader i det fina vädret. Käkar lite janson, köttbullar och sill och dricker lite öl. Avkoppling till max, och det är precis vad jag behöver. Jag får aldrig nog av lugnet och friheten från stress och krav. Minsta lilla gör att jag känner mig trött och utarbetad. Minsta lilla ansträngning gör att jag får feber. Min kropp strejkar vid minsta lilla. Tål ingen stress alls. Det är så konstigt, men jag har kollat runt lite på nätet om det här med feber och utbrändhet/utmattningsdepression och vad jag förstår på andra som har varit med om liknande så verkar det vara ett jättevanligt fenomen just att kroppen reagerar med just temperaturökning. Men det kan ju inte vara bra för kroppen att gå omkring med 38 grader både nu och då!
Äh, det var inte det som jag tänkte skriva om egentligen… Nu när jag sitter här på balkongen i solen och bara har det allmänt bra, så sitter jag och tittar på en familj, som antagligen har lite påsksammanträffande, som är ute i parken och umgås. Det är två föräldrar (som jag vet på senare år har hittat tillbaka till varandra), deras barn och barnbarn och en massa hundar. Dom spelar boll, fika, skrattar och tjoar och har det jättetrevligt. Jag blir så glad när jag ser och hör dom. Kommer på mig att jag sitter och ler. Andas in lite av deras glädje och sammanhållning. Jag blir så glad av att höra dom, känner att det finns hopp och inte bara en massa skiljsmässobarn, familjehemsplaceringar, missbrukande föräldrar, hopplöshet och besvikelser. Visst, jag vet att alla familjer har sina lik i garderoben, men här vet jag att t ex föräldrarna har hittat tillbaka till varandra efter en massa år. Undrar hur deras barn känner det? Dom måste nog vara överlyckliga. Jag hoppas det i alla fall.
När mina föräldrar skilde sig önskade jag nog bara i första stunden att det skulle bli bra igen, men jag vet att jag snabbt förstod att det aldrig skulle kunna gå igen. När jag var kanske sex år eller nåt så flyttade dom isär för något år men att mamma sedan flyttade hem igen. Då var jag också glad. Tills bråket kom tilbaka, då var det glada borta. Men jag ska inte sitta här och gräva i min barndom idag. Jag tänker sitta här en stund till och glädjas åt dem i parken. Tänka att det faktiskt finns familjer som har det mycket bra också.
Arkiverad under: Dagbok | Taggad: familjelycka, sammanhållning, stress och feber | Lämna en kommentar »
